De nordiska ländernas samarbete på regional nivå gällande Färöarna, Grönland och Åland fungerar som ett gott exempel på möjligheter och fördelar man kan nå i demokratier genom regionalt självstyre. Demokratins förverkligande på subnationell nivå är inte enbart den enskilda statens sak utan har följdverkningar även internationellt. Demokratisk pluralism bör ses som något eftersträvansvärt och något som kan direkt påverkan nationella säkerhetslösningar.
Demokratin är inte ett statiskt begrepp eller en förutbestämd institution. Dess beståndsdelar (såsom deltagande, fria val, maktdelning, rättsstat) är kända, men deras exakta roll beror på en mängd faktorer som sträcker sig från politisk historia, politisk kultur, geografi och ekonomi till föränderliga geopolitiska omständigheter. Demokratin förverkligas inte enbart på nationell nivå utan även internationellt och på subnationell nivå, bl.a. genom autonomilösningar för regioner. Beroende på hur snäv definition av territoriell autonomi man använder, räknar forskare med att det finns mellan 65 och 100 territoriella autonomier i världen i dag. Nyligen har forskare rapporterat om 245 autonomilösningar i fredsavtal under 1990-2020. Det finns med andra ord självstyrande regioner i många länder runt om i världen. En bättre förståelse för hur autonomier fungerar är härmed ett sätt att bidra till fredligare förhållanden inom och mellan stater. Norden utgör en förebild i detta avseende, även om vår historia rymmer också mörka sidor om förtryck av minoriteter och urfolk.
Det nordiska samarbetet i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, omfattar de fem nordiska länderna samt Färöarna, Grönland och Åland. Färöarna och Åland anslöt sig till det nordiska samarbetet på 1970-talet och Grönland 1984. Forskningen visar att Färöarna, Grönland och Åland anslöt sig till det nordiska samarbetet främst för att utvidga och fördjupa sitt självstyre och för möjligheten att känna sig som ett ”subjekt” (snarare än ett objekt), men även för att hantera gränsöverskridande frågor utan att stå ensamma.
Bild: Matti Porre / Republikens presidents kansli
Färöarna, Grönland och Åland ser det nordiska samarbetet som en ”språngbräda” till omvärlden och en internationell arena där de kan öka förståelsen för och tillmötesgå sina behov. De nätverk som det nordiska samarbetet skapar mellan politiker och tjänstemän anses vara en av de största fördelarna med samarbetet, enligt dem som intervjuades i en studie från 2021. Nätverken är praktiskt viktiga även för andra, bilaterala syften. Det nordiska samarbetet utgör en arena där relationerna mellan öarna och centralstaten kan sättas på prov och utvecklas. Betydelsen av kultursamarbete, kulturutbyte mellan människor och nordiska kulturinstitutioner på Färöarna, Grönland och Åland får inte heller glömmas bort, eftersom de ses av både medborgare och beslutsfattare som grundstenar i det nordiska samarbetet.
Det nordiska regionala samarbetet fungerar globalt som en förebild för inkludering och demokratisk innovation som har stärkt kontaktytorna mellan jurisdiktioner med lagstiftningsbehörighet (på nationell och subnationell nivå) och möjliggjort deltagande av tre ö-samhällen som saknar formell statsstatus. Färöarna, Grönland och Åland har deltagit i varierande grad i nordiska organ, och deras bidrag till det nordiska samarbetet sträcker sig längre än bara till formalia. De självstyrda öarnas sakkunskap och expertis har spelat en stor roll på områden som flernivåstyre, Arktis, havet och hållbarhet, med miljöskydd högt upp på deras agendor. Deras deltagande är dock en stegvis process, där Färöarnas, Grönlands och Ålands status i det nordiska samarbetet är sammanflätad med nationella och internationella politiska och juridiska överväganden. Färöarna framstår som den drivande kraften för ytterligare integration i Norden på samma nivå och sätt såsom stater. Spänningarna om Grönland till följd av president Trumps uttalanden om amerikanska anspråk har fört den stora öns ställning i förgrunden även i Norden.
Vad gäller säkerhetsfrågor har Färöarna, Grönland och Åland länge visat att de inte gärna vill ses enbart som ett säkerhetsproblem, inte heller som ett övervakningsobjekt. Den lokala identiteten tycks i samtliga tre fall luta sig huvudsakligen mot icke-våld och det finns här ingen tvingande värnplikt. Därutöver är Åland demilitariserat och neutraliserat genom folkrättsliga avtal. Frågor om militärt försvar och internationell politik är fortsatt Danmarks och Finlands lagstadgade ansvar och båda länderna är medlemmar i EU och NATO, med Färöarna och Grönland utanför EU-samarbetet.
Bild:Jan Egil Kristiansen
Frågor om allmän ordning och säkerhet i regionerna är generellt de självstyrda myndigheternas behörighet, direkt eller genom behörighet i frågor om miljö, hälsa och naturresurser m.m. Här är några exempel. Åland har egen polis och räddningslag. Färöarna antog en lag (2012) om civil beredskap och har ett eget system för sök- och räddning till sjöss. Grönlands senaste självstyrelselag (2009) öppnade för övertagande av ansvar på flera områden som tangerar den civila säkerheten. Ålands lagting antog en landskapslag om cybersäkerhet och motståndskraft i mars 2025. I alla dessa områden krävs samordning och samarbete på många nivåer både inomstatligt och internationellt.
Funktionella behov, rättstraditioner, ideologier samt lokala identiteter samverkar i utvecklingen. Det nordiska samarbetet kan utvecklas vidare i relation till Färöarna, Grönland och Åland. Här har man skapat institutioner som strävar efter respekt för den regionala identiteten i kombination med styrningssystem och säkerhetslösningar som balanserar de centrala aktörernas legitima intressen. Dessa långvariga innovationer är sätt att fördjupa demokratin i pluralistisk riktning. Demokratisk pluralism förutsätter god och ömsesidig kommunikation och vilja att finna acceptabla lösningar till medborgarnas varierande behov och visioner. Att militärens resurser ska användas återhållsamt, av ekonomiska, politiska och säkerhetsskäl, är en annan nordisk tradition. Alternativet är ytterst en totalitarism som bygger på våld. Norden har hittills tagit avstånd från en sådan linje både nationellt och i det nordiska samarbetet.
Författare
Sia Spiliopoulou Åkermark är professor i juridik vid Åbo Akademi med inriktning på självstyre och autonomi.
