Världshistoriens vändpunkt?

För ett par år sedan sade Henry Kissinger i en tidningsintervju att Donald Trumps presidentskap infaller vid världshistoriens vändpunkt, vilket denne kanske inte själv är medveten om. Står vi inför en sådan vändpunkt? För Europas del verkar Ukrainakriget stöda Kissingers prognos.

Ukrainakriget har radikalt ändrat läget i Europa

Rysslands anfall mot Ukraina ter sig dag för dag allt mer idiotiskt. Men ingen vet i detta nu hur det slutar. Putin verkar ha avstått från sitt ursprungliga mål att erövra och annektera hela Ukraina. Hans målsättning verkar nu vara separering av de östra delarna av Ukraina inklusive korridoren till Krim och etablering av en frusen konflikt i stil med Minskfördragen efter 2014 års stridigheter. En sådan lösning är nog inte acceptabel för Ukraina eller västländerna. Ukraina fortsätter att slåss för att återta förlorad terräng och västländerna gör sitt bästa för att understöda Ukraina.

En statskupp i Moskva kunde möjligtvis erbjuda en mjukare lösning till dilemmat. Putin skulle få skulden för alla hemskheter och den nya ledningen skulle be om ursäkt och lova förbättra relationerna till väst. Men om ultranationalisterna fick makten skulle de nog inte kapitulera utan tvärtom kanske gå ännu mera rabiata till verket. Hursomhelst har det ryska anfallet redan haft en bestående inverkan på Nato, EU och Norden.

Efter det kalla kriget omformades Nato från försvarsallians till ett redskap för utvidgning av USA:s inflytelsesfär österut och en depå av hjälpstyrkor för dess interventioner. Ryska anfallet fick Nato att återgå till sin ursprungliga uppgift. Försvarsberedskap och -planering fick igen prioritet. Därtill beslöt man utvidga alliansen i norr.

Européerna trodde likväl efter Sovjetunionens sammanbrott att evig fred utbrutit, njöt i fulla drag av fredsdividenderna och skar ner sina militärer till små insatsstyrkor för krishanteringsuppgifter. Ukrainakriget har väckt dagdrömmarna till livets realiteter, försvarsnihilisterna har med Tyskland i spetsen börjat uppgradera sin militär. EU-länderna har med få undantag rusat till Ukrainas stöd, vilket har ökat samhörigheten länderna emellan.

Finland och Sverige har sökt medlemskap i Nato, vilket hade varit otänkbart före Rysslands anfall. De nordiska länderna skulle forma en naturlig enhet på Natos norra flank. Våra likasinnade länder skulle troligen få stöd av Tyskland, Storbritannien och Holland i Natos inre debatt. Finland kunde ersätta Nato-optionen med en Vapen-option: kärnvapen och utländska stödjepunkter införs endast i fall ryssarna hotar oss. Om Ryssland mot förmodan repar sig efter Ukrainakriget kunde landet lättare acceptera Natos grannskap i norr än om amerikanska missiler skulle stå på finsk mark.

I ett expertutlåtande till den danska försvarsutredningen i början på 1980-talet konstaterade jag att de nordiska folkens fokus ligger i helt olika riktningar: Finlands i öst, Norges i väst, Danmarks i söder och Sveriges i Afrika. Bilden förändras kapitalt med svensk-finskt Natomedlemskap. Äntligen är vi brödrafolk i samma båt.

Militärt bildar de nordiska länderna tillsammans en trovärdig spärr mot rysk expansion i Skandinavien och bidrar därigenom väsentligt till Europas säkerhet. Mot slutet av decenniet har de nordiska länderna till exempel 240 F-35 och drygt 100 Jas jaktplan som väl matchar det som ryssarna förmår ställa upp i området. De bildar också en väsentlig backup till de baltiska ländernas försvar. De nordiska ländernas engagemang i Baltikums försvar för övrigt är en fråga som säkert kommer upp i Natos planering. Insatsmöjligheterna mot strategiska mål i Ryssland ökar märkbart med Finlands och Sveriges inträde i alliansen, vilket minskar Turkiets roll. Detta kan ha varit en bidragande orsak till president Erdogans motsträvighet till utvidgningen.

 

Västvärldens dominans

Vår historiebild är väst centraliserad. Den börjar med Egypten och Eufrat, fortsätter med greker och romare, mörk medeltid med folkvandringar, sedan renässans och europeiska inbördeskrig och koloniala strövtåg. Man förbiser lätt att likbördig kulturutveckling försiggick i Fjärran Östern och där fanns resurser till världserövring, Kinas flotta var mångdubbelt större än de västliga sjöfararnas sammanlagt på 1500-talet och kunde ha byggt upp ett kolonialvälde men skrotades i fruktan för negativa utländska återspelningar på fulländad kinesisk tillvaro. Kinas befolkning och bruttonationalprodukt var på 1700-talet större än hela västvärldens sammanlagt.

Västländernas världserövring skedde i huvudsak efter den franska ideella och den engelska industriella revolutionen. Frankrike och Britannien byggde kolonialvälden med tiotals lydstater var. Dessa välden rasade samman till följd av världskrigen. Västvärldens roder togs av USA, först i konkurrens med Sovjet och efter dess sönderfall i ensamt majestät.

Erövringarnas motiv var i första hand anskaffning av rikedomar hemlandet till fromma. Men där fanns också ett inslag av missionärskap, något som Kipling kallade den vita mannens börda. Kolonialisterna var enligt denna tankegång egentligen välgörare som lärde barbarerna hyfsat beteende. Ungefär såhär motiverade ännu Belgiens konung Leopold sitt rövartåg efter Kongos rikedomar, som kostade cirka 10 miljoner kongolesers liv kring sekelskiftet 1800/1900.

USAs president Wilson sporrade sina medborgare till stordåd under första världskriget med uppmaningen ’make the world safe for democracy’. Amerikanerna följde hans uppmaning efter andra världskriget. Enligt min kompis från Harvard-tiden Barry Posen har alla amerikanska regeringar före president Trump tillämpat en tvåspårig strategi, det ena spåret bygger militärt inflytande och det andra demokrati. Enligt Posen sopades det senare spåret igen av Trump. Det verkar troligt att spåret förblir oanvänt i framtiden. Demokratiseringen har nämligen lyckats främst i länder USA erövrat och sedan med sin närvaro i årtionden säkrat att regimen håller. De bästa exemplen härför är Japan och Tyskland. Däremot har den misslyckats kapitalt i länder där amerikanerna utan avsikt till permanent närvaro ingripit som Vietnam, Afghanistan, Irak och Syrien. Efter de senaste fiaskon ter sig amerikanska militära interventioner ytterst osannolika.

Med sin militära, ekonomiska, teknologiska och kulturella framgång har väst kunnat inplantera sina ideal i internationella fördrag och organisationer. Demokratin härrör sig ytterst från Jeffersons ord i den amerikanska självständighetsdeklarationen: ’the little man knows what’s best for him’, inte envåldshärskare eller eliter som dittills varit regeln. Den franska revolutionen tillfogade därtill frihet, broderskap och jämlikhet. Så småningom blev mänskliga rättigheter, rättsstat, opinionsfrihet, yttrandefrihet och marknadsekonomi vid sidan av demokrati och jämlikhet kännetecken för moraliskt goda länder. Väst ympade sina ideal i olika internationella fördrag och organisationer av vilka FN är den främsta.

Finlands flagga och tre soldater.
Det nordiska försvarssamarbetet fördjupas. Finska soldater ur Nylands brigad ansluter till Aurora 23 i Oskarshamn. Aurora 23 är den största övningen i Sverige. Förutom Sverige deltar Storbritannien, Österrike, Kanada, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Portugal, Frankrike, Tyskland, Danmark, Finland, Ukraina, Estland och USA.
Bild: Svenska Försvarsmakten

Utmanare

Tysklands bundeskansler Scholz beskrev i ett tal nyligen nuläget träffande med ordet ’Zeitenwende’, fritt översatt epokskifte. Hans fokus var i Europa medan han trodde att de västliga värdena nog skulle stå sig i förhållande till diktaturerna. Detta kan vara önsketänkande. Vi med dessa värden är nämligen en minoritet i världen.

Av världens åtta miljarder innevånare omfattar kanske 1,4 miljarder i själ och hjärta de västliga liberala värden. Drygt 500 miljoner bor i Europa, knappt 400 miljoner i Nordamerika, resten här och där i enklaver bland andra kulturer: Japan, Australien, Nya Zeeland framstår som de främsta exemplen. Kina med cirka 1,4 miljarder invånare anser västerländsk liberalism och demokrati vara den största faran, huvuddelen av de forna sovjetrepublikerna torde samtycka. I Indien med omkring 1,4 miljarder invånare bestämmer det officiellt upplösta kastväsendet din plats och framtid. Muslimer finns det närmare 2 miljarder, för många av dem är demokrati och jämställdhet främmande. Inte en enda av Arabligans 22 stater är till exempel demokratier. Många muslimer anser kvinnan vara mannens egendom, vilket vi västerlänningar inte mera på länge gjort.

Huvuddelen av opponenterna till västs dominans bor i Asien. Sydamerika och svarta Afrika har inte nämnvärt påverkat världens gång hittills och gör det knappast i framtiden heller. Sålunda ter sig en kamp mellan väst ledd av USA och Asiens starkaste makt Kina sannolikast i framtiden. Från europeisk synvinkel kan man hoppas att Indiens antagonism med Kina fortlever och begränsar dennes framfart.

Rysslands svanesång verkar ha börjat. Dess stormaktstid började med Peter den Stores seger i Poltavaslaget i Ukraina 1709 och slutar hoppeligen med Putin den Lilles nederlag i Ukraina. Då skulle Ryssland bli en satellit och råvarukälla till Kina. USA:s missionäriver har dalat och ivern att överföra militära åtgärder till sina allierade har ökat. Japans och Tysklands nyliga beslut att radikalt öka sina militärutgifter kan underlätta detta. I det långa loppet kan USA så småningom övergå till en av John Mearsheimer förordad ’offshore balancing’, dvs. lämna markförsvaret till allierade och koncentrera sig på flyg och flotta till deras stöd vid behov.

 

Slutsatser för Finland

Det är helt möjligt att vi står inför ett världshistoriskt epokskifte. Västs dominans kan bli ett 200-årigt interregnum, som öst med sina övermäktiga människoresurser ” pensionerar”. Militär ockupation är inte trolig; Kina tyr sig knappast till vapen utanför sitt närmaste grannskap utan utökar sin inflytelsesfär med subtila medel steg för steg. Internationella fördrag förlorar relevans och FN omstruktureras. Europa blir ett utomhusmuseum för demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Så illa går det kanske inte men vi bör nog vara beredda på att världen inte förblir så väldisciplinerad som vi hoppats. Fördrag kan man inte lita på, därom bär Rysslands anfall mot Ukraina färskt vittne. Välmenande internationella organisationer är maktlösa om det riktigt kniper till. Ett litet lands bästa sköld är dess inre styrka, enighet och medborgarnas villighet att försvara sitt levnadsätt och sin kultur.

Hot mot Finland kan i praktiken komma bara från öster. Natomedlemskapet försäkrar oss militärt stöd mot detta så länge USA är engagerad i Europa. Engagemanget kan dock vittra till följd av inrikespolitisk utveckling i landet eller dess inriktning mot Fjärran Östern. Det vore klokt att försäkra sig mot en sådan – om än hypotetisk – utveckling. Europeiskt försvar är det uppenbara svaret därtill.

EU-länderna lider av ett helt obefogat mindervärdighetskomplex till Ryssland gällande konventionell militär kapacitet. EU-länder har tillsammans över tre gånger mera invånare, åtta gånger mera pengar och minst två gånger fler soldater än Ryssland. Det enda nödvändiga amerikanska stödet är kärnvapenparaplyet. Men det förutsätter inte att man är militärt en amerikansk satellit. EU kan aldrig bli en trovärdig internationell aktör utan trovärdigt eget försvar. Detta kan enklast nås genom att överföra Natos strukturer i Europa till EU varvid onödig duplikation undviks. Unionens borde därvid avstå från konsensusfordran i utrikes- och säkerhetspolitik och övergå till majoritetsbeslut, kvalificerade om lättare acceptabelt. Detta skulle möjliggöra en snabb EU reaktion till internationella kriser i stället för långdraget debatterande.

Närapå hälften av unionsstaterna har någon gång i sin historia varit stormakter. För dem kan överlåtande av nationell beslutanderätt te sig smärtsam, vilket väl kan ha varit en orsak till federaliseringens långsamma utveckling. Vi i Finland har inte denna belastning, för oss är en stark union en tillgång. EU är vår familj, ju kraftigare den är desto bättre kan den stöda oss.

Författare

General Gustav Hägglund var kommendören för försvarsmakten åren 1994–2001 och ordförande för Europeiska unionens militärkommitté 2001–2004. Hägglund har genomgått den 51:a försvarskursen.

Lisää artikkeleita:

Joe Biden istuu pöydän takana esikuntansa istuessa etäänpänä. Ruuduilla kokoukseen osallistuvat Japanin, Intian ja Australian johtajat maidensa lippujen ympäröiminä.

Suomi ja uusi kylmä sota

Kiinan ja Yhdysvaltain välinen kamppailu on mullistanut kansainvälisen politiikan ja talouden perinpohjaisesti. Mitkä ovat uuden kylmän sodan vaikutukset Suomeen?

Lue artikkeli »
Suomessa siirrytään osaksi työvoimaa vasta 20–30 vuoden iässä, mutta kouluttautuneina. Joidenkin maahanmuuttajaryhmien lapset jäävät muista väestöryhmistä jälkeen koulutuksessa ja osaamisessa. Kuva: Antti Aimo-Koivisto/Lehtikuva

Suomen väestökehityksen suunta

Väestön ikääntyminen nostetaan hallitusohjelman ensimmäisessä virkkeessä kaupungistumisen, ilmastonmuutoksen, globalisaation ja teknologisen kehityksen rinnalla Suomea ja maailmaa keskeisesti muuttavaksi tekijäksi. Suomessa väestön ikääntyminen on eurooppalaisittainkin nopeaa ja jatkuu vielä useita vuosikymmeniä vanhusväestön lisääntymisen seurauksena.

Lue artikkeli »